Snor...

Åh vad det spränger

Jag blir fan galen!!!

Sakta, sakta segar sig kabinliften sig upp mot mellanstationen, för att sen klättra ytterligare en hel del innan vi blir avsläppta på toppen.

Avoriaz visar sig från sin bästa sida, allt badar i gnistrande snö och strålande sol. Men vad hjälper det när huvudet håller på att sprängas av allt snor som står och trycker på halvägs på väg till bihålorna. Jag döööör om jag inte får snyta mig snart, kvider jag till det coola skibum X:et.

X:et söker igenom sina fickor ”ja, jag har i alla fall inget papper”.

Inte jag heller….

Meter för meter blir trycket värre och värre… Plötsligt står jag helt enkelt inte ut och går fram till dörrarna i kabinliften. Högst upp på dörren finns det en liten springa. Kanske en decimeter bred. Lite för högt upp placerad. Men om jag ställer mig på tå ska det nog fan gå.

Vrålar till det coola skibum X:et ”vänd dig om!!!!!”

X:et hänger över sin snowboard, vänder sig om med en suck och ställer sig med ryggen mot mig.

Ställer mig på tå. Trycker höger pekfinger mot höger näsborre, vänder ansikte och näsa mot glipan och blåser till. Tar i för allt vad jag har.

Det sprakar till. Känner hur snoret som tycks ha letat sig ända upp i hjärnan släpper. Släpper med ett SPRAK. Men det finns mer kvar. Tar ett nytt andetag och blåser. Snoret sprutar ut, ut och ut. Det fräser. Det bubblar. Jag blir nästan själv rädd för mängden snor som letar sig ut likt en flod av lava. Men jag har eb förmåga att bilda väldigt mkt snor. Mer än genomsnittet skulle jag tro...

Tillslut är jag klar. Känner hur jag kan andas igen och smärtan är som bortblåst. Torkar bort det sista med skidjackan, sätter på en omgång Lypsyl och säger nöjt till skibumen; Ta daaaaa, färdig, nu kan du vända dig om.

Ser hur killens leende stelnar till. Ser hur hans blick letar sig upp mot det lilla fönstret. Förbi fönstret, förbi och liksom mer upp….

Då ser även jag det…Från dörrposten hänger det en stor fet korv. Likt en sån där klistrig flugsamlare. Fast en snorkorv.

Jag inser att jag hade missat fönsterspringan. Skjutit upp eländet i taket istället. Där hänger allt och dallrar. Följer med kabinbanans rörelser, gungar höger...gungar vänster 

Kabinen stannar med ett ryck. Framme vid mittstationen. På kliver en lång kille med stortofsad mössa. Han nickar till när han ser oss. Vi nickar tillbaks. Mössan sliter med sig korven som ljudlöst lägger sig på den.

Jag tänker ofta på tofskillen och korven. Undrar om den blåste av, eller om han trillade och den flög av vid fallet, eller om han körde omkring med snoret hela dagen.

Till dig som var i Avoriaz 1990 och känner igen dig

Till dig vill jag rikta mitt uppriktiga och skamsna

”Förlåt”