Möten berikar, eller?

En vacker försommardag och jag sitter på tåget på väg hem till Lund. Vid en station inte allt för långt från Karlstad stiger han på. En kraftigt byggd medelålders man gör entré, med fiskarmössa,

enorm mage,

och en 3 nummer för liten T-shirt med texten ”ÖL byggde denna vackra kropp”.

Satan, han får absolut INTE sitta hos mig, tänker jag och börjar snabbt lägga ut en massa prylar på det lediga sätet bredvid mig för att markera att det var upptaget. Jag fäller snabbt ner blicken och håller andan medan han med en oroväckande bestämd hastighet närmar sig.

-          Dedda är bin plats, säger han med en genomtäppt stämma.

-          Oj då, säger jag och börjar krafsa bort mina prylar medan jag inom mig tänker ”skit…skit…skit, så jävla typiskt, av ALLA platser”.

Den välbyggda mannen slår sig ner, tar upp en öl och frågar om jag vill ha mig en jävel.

Det vill jag inte.

Han börjar prata, om väder och vind och främst om sin mamma.

Allt med samma täppta röst.

Jag uppfattar hälften.

Jag har mina hörlurar i, en bok i handen och försöker på alla sätt signalera att jag INTE vill prata. Men det landar inte hos honom. Landar inte alls.

Istället tar han upp sin medhavda matsäck och börjar omsorgsfullt packa upp sina smörgåsar som hans mamma gjort till honom.

Han börjar äta.

Smulorna som sprutar ur honom medan han pratar landar på hans mage. Landar i gropen mellan babiantuttar och mage. Bildar en fin liten hög. En hög som med tiden blir riktigt stor. Mannen upptäcker detta. Skrattar till högt och säger ”oj här finns mat till skogens alla fåglar”. Och börjar låstas att han pickar i sig mat, som en anka av något slag...

Sen lutar han sig mot mig.

Vänder sitt ansikte mot mig.

Nära.

Riktigt nära.

Jag ser hans näshår.

Och viskar med en hes och täppt stämma ”är du en hungrig pippi?”

NOT!!!!!!!!!
Fy fan!!!! Är du en HUNGRIG Pippi??????
Ärligt????
Herregud!!!!

Tillbringade resten av min 50 mil långa resa i restaurangvagnen.....