Summa sidvisningar

onsdag 9 mars 2011

Morbid hobby

Är det någon mer än jag som läser dödsannonserna i tidningen?
Jag läser dom
Jag läser dom noggrant
Jag har liksom en ritual när jag läser tidningen med dödsannonserna
Först letar jag upp människor i min egen ålder, typ..extra mkt förfasar jag mig om det är någon född på 60 eller 70 talet som har gått bort. Då måste jag alltid påpeka detta för Big A, i stil med "Åhh, titta, här är det någon, bara 5 år äldre än jag som gått bort. Usch då..."
Då känns det så kusligt. Så kusligt nära liksom...

Sen tittar jag på bilderna. Förr var det ju bara vanligt med kors å en å annan duva som bild. Nu har jag sett fotbollar, tennisrack, teatermask och innebandyklubbor. Jag brukar även kommentera detta, i stil med "Åååå, här ska du se, här är det nog någon som spelar innebandy som har dött"
Eller som här på bilden, någon som tyckte om semlor...













Jag tittar även på kända efternamn. Som tex om det står att någon ”af Ugglas” har dött så letar jag bland de sörjande om Caroline står med. För då är det ju en släkting till henne, till Caroline af Ugglas, och då kommenterar jag det för mannen. Jag läser även texten längst ner i varje dödsannons, i stil med ”Istället för blommor, tänk på Cancerfonden”. Då ryser jag i hela kroppen, säger återigen högt till Big A ”usch, det är nog någon som dött i cancer här”, för cancer är nog det absolut värsta jag vet.
Det som helt rubbar mig ur fattning är om det är ett barn som har dött. Då gråter jag. Big A tycker det är konstigt. Men det är det inte, det är mammahjärtat i mig som går sönder och jag gråter en skvätt.
Jag är sån. Jag har nära till både skratt och gråt. Men hellre det än inte nära till något alls....

12 kommentarer:

stort och smått sa...

Jag läser tidningen bakifrån och börjar alltid med dödsannonserna, kollar bilder, årtal och namn, men jag kommenterar det inte för min man! Och är det barn, då gråter jag hejdlöst. Eller när barn skrivit avskedsord till sin mamma eller pappa, då gråter jag också. Fruktansvärt blödig är jag.
Cancer är jag livrädd för. Fullständigt livrädd.

Anna sa...

Läser alltid dem! Gråter ofta en skvätt.

Osloskånskan sa...

Jag läser dödsannonserna först (och kollar åldern precis som du) sen läser jag födselsannonserna. Blir en bra ordning tycker jag, hoppet till slut sas.

Milla sa...

Ja, du är inte ensam.
Ända sen min pappa dog, plötsligt och endast 52 år ung..så läser jag dom oftare än innan dess.
Döden känns så närvarande och jag tror att man läser för att närma sig sin egen rädsla...Samtidigt som det ger en insikt om hur viktigt det är att vara; Här och Nu.
Kramar...jag har varit där och vänt, 2ggr så jag är tacksam över att inte behöva läsa min egen runa.
Kram och oj nu blev det djupt.

Milla sa...

Skit, nyss satt jag och skrev en väldigt lång och personlig kommentar som försvann i samma veva då jag klicka på skicka.
Orkar inte skriva allt en gång till men jag har varit där, på andra sidan och vänt två gånger och är bara glad över att jag inte hunnit läsa min egen dödsruna ännu.

Men jag läser precis som du och bearbetar mina rädslor.
Kram

Tankar vid midnatt sa...

Jag har slutat läsa dödsannonserna. Allt deprimerande har jag tagit bort från mitt liv. Tänk om vi hade haft livsannonser i stället där man kunde berätta om något roligt som hänt i stället för döden ♥♥♥!

Johanna sa...

Åh, jag är likadan. Läser dem dock inte alltid, men när jag gör det börjar jag alltid gråta. Och undrar jättejättemycket vad det är som hänt, blir rent av nyfiken, vilket känns lite knäppt.

Anonym sa...

Jajamänsan, här har vi en till som gör precis som du...Läser och lider, undrar och funderar över olika öden. Blir väldigt uppriven när det är barn eller någon i min egen ålder...
När jag var liten klippte jag ut verserna och satte upp på anslagstavlan...Lite bisarrt men det var väl ett sätt att närma sig döden från ett barns "point of view"... Det kanske fortfarande är ett sådant sätt...?

Fru Gårman sa...

Jag läser när jag har tillgång till en papperstidning, vilket inte är så ofta.

Anonym sa...

Döden är något av det mest naturliga som finns även om det inte känns så. Jag lovar att vi alla ska dö. Fast att gråta och vara lite ledsen är nog också något av det mest naturliga... Bara man blir glad igen så :)

Fnulan sa...

hahahhahah men du är underbar!! Förlåt men jag skrattar för att du är så medmänsklig och human så det heter duga! Att känna omtanke om de som dött är ju så fint!!!!
Kärlek till dig snyggo

Anonym sa...

Tror de flesta av oss gör som Du, Anne, men många skulle inte ens VÅGA erkänna att de läser dödsannonserna. Jag känner precis exakt som Du när jag läser dem. Du är jättemodig som vågar erkänna och dessutom ta upp det på Din blogg! Grattis till att Du är som Du är. Dina barn ska vara stolta över sin mamma!:)
Säkert nyttigt för Big A också!:) Viveca T